spoyled

Jag har nog aldrig känt mig känt mig så blå som jag gör nu, precis som hon sjunger i låten så känner jag mig.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som spökar. Men jag vet nästan.
Gick ensam hem genom stan ikväll, såg alla par som gick hand i hand och njöt av varandras sällskap, jag kunde inte låta bli att känna mig liten, ensam och ledsen...
Luften är kall, och man känner att sommaren är på väg bort. Jag brukar minnas hur mina frusna händer omslöts av någon annans varma och trygga...
För en liten stund går mina tankar till, varför går jag här ensam, varför håller ingen min hand!?
Men lika snabbt så slår jag bort dem där tankarna och påminner mig själv om att det  ju faktiskt är jag som avvisat och varit kall mot alla dom fina som verkligen försökt komma mig nära... Men jag har inte velat låta någon komma mig nära, inte gett någon en ärlig chans.
Jag vet liksom inte om jag kan längre, jag har glömt bort hur man gör..
Men ändå kan jag inte låta bli att känna mig som den ensammaste personen i hela hela världen! :*

Kram, M!